Digitala böcker på alla skärmar, med utgivarens eget varumärke.

Psykiatern

I — Hur Itaguaí fick ett dårhus

Krönikorna från staden Itaguaí berättar att det i forna tider bodde en viss läkare där, doktor Simão Bacamarte, son av traktens adel och den störste av läkarna i Brasilien, Portugal och Spanien. Han hade studerat i Coimbra och Padua. Vid trettiofyra års ålder återvände han till Brasilien, utan att kungen kunde förmå honom att stanna i Coimbra och leda universitetet eller i Lissabon och sköta monarkins ärenden.

1

Psykiatern

— Vetenskapen, sade han till Hans Majestät, är min enda sysselsättning; Itaguaí är mitt universum.

Sedan han sagt detta slog han sig ned i Itaguaí och gav sig med kropp och själ åt studiet av vetenskapen, där han växlade botande med läsning och bevisade teorem med omslag. Vid fyrtio års ålder gifte han sig med dona Evarista da Costa e Mascarenhas, en dam på tjugofem år, änka efter en kringresande domare, varken vacker eller sympatisk. En av hans farbröder, en pacajägare inför Herren och inte mindre uppriktig, förvånades över ett sådant val och sade det till honom.

2

Psykiatern

Simão Bacamarte förklarade att dona Evarista förenade fysiologiska och anatomiska egenskaper av första ordningen: hon smälte maten lätt, sov regelbundet, hade god puls och utmärkt syn; hon var alltså lämpad att ge honom kraftiga, friska och intelligenta barn. Om dona Evarista utöver dessa gåvor — de enda värda en lärd mans omsorg — var föga vacker i anletsdragen, så beklagade han det inte, utan tackade Gud för det, eftersom han inte riskerade att försumma vetenskapens intressen i en uteslutande, småaktig och vulgär betraktelse av sin maka.

3

Psykiatern

Dona Evarista svek doktor Bacamartes förhoppningar: hon gav honom barn varken kraftiga eller klena. Vetenskapens naturliga lynne är långmodighet; vår läkare väntade tre år, sedan fyra, sedan fem. Efter den tiden gjorde han en grundlig studie av saken, läste om alla arabiska och andra författare som han hade fört med sig till Itaguaí, skickade förfrågningar till de italienska och tyska universiteten och rådde till slut sin hustru att följa en särskild diet. Den förnäma damen, som uteslutande livnärde sig på Itaguaís fina fläskkött, lyssnade inte på makens förmaningar;

4

Psykiatern

och hennes motstånd — förklarligt, men obeskrivligt — har vi att tacka för att släkten Bacamarte dog ut helt.

Men vetenskapen har den outsägliga gåvan att bota alla sorger; vår läkare kastade sig helt in i studiet och utövandet av medicinen. Det var då som en av dess vrår särskilt fångade hans uppmärksamhet — den psykiska vrån, undersökningen av hjärnans patologi. Det fanns i kolonin, ja inte ens i kungariket, en enda auktoritet i detta föga eller nästan inte alls utforskade ämne. Simão Bacamarte insåg att den lusitanska vetenskapen, och i synnerhet den brasilianska, kunde kläda sig i ”ovissneliga lagrar” — ett uttryck han själv använde, men i ett utbrott av husligt förtroende;

5

Psykiatern

utåt var han blygsam, som det anstår de lärda.

— Själens hälsa, utropade han, är läkarens värdigaste sysselsättning.

— Den sanne läkarens, rättade Crispim Soares, stadens apotekare och en av hans vänner och bordsgäster.

Machado de Assis, Dårläkaren, kapitel I (1882), allmän egendom. Översättning gjord med generativ AI av Stream.Builders från det portugisiska originalet; förslag är välkomna.

6